Den 23 juni 2013 var en dag som förändrade vårar liv, jag var gravid. Vi stod bara och titta på varandra och vi blev naturligtvis glada. Men vi hade varit tillsammans bara i 1 år och 2 månader. Vi undrade hur våra familjer skulle ta det. Men vi ville det här så vi bestämde oss för att vi kör! Fram till v 12 så mådde jag hur bra som helst.

Jag mådde inte illa men var trött som är fullt normalt. När jag var i vecka 12 börja jag jobba efter semestern och jag berätta för mina arbetskamrater. På fredagen den veckan så åkte vi på utflykt till ett aktivitetshus med de få barn som var på förskolan första veckan. Får plötsligt ont i magen och går på toaletten och inser att jag blöder och det kommer mycket. Jag insåg att jag måste fått missfall och får åka till gynakuten. Vi var helt förstörda och de fick göra ett vaginalt ultraljud och se vad som hänt. När jag ligger där hör jag bara att det ekar i huvudet -tyvärr det blev ett missfall" men helt plötsligt säger doktorn -"det här var en pigg krabat". Jag blev helt choklad och min sambo visste inte vart han skulle ta vägen. Vi fick åka hem och blödningen sluta efter två dagar helt. Veckan efter så sitter jag i soffan och känner att det börjar rinna igen och jag får en ganska lyftkorg blödning igen och vi får åka till gynakuten igen. Sköterskan som skrev in oss sa -"detta är ett missfall och vi kommer vänta med att undersöka dig så allt får komma ut så du slipper va hemma". Hela mitt liv rasa ihop och vi mådde dåligt båda två, sköterskorna var jätte gulliga och titta till mig för jag hade kramper i magen och var allmänt ledsen. När vi kom in till läkaren så var det samma visa som förra gången förutom att jag visste eftersom sköterskan sa att det var missfall. Men när jag ligger där blev det som en repris, -"åh här sprattlar det runt och hjärtat slår". Glädjen som gick genom kroppen går inte att beskriva! När min sambo går ut så fråga de andra sköterskorna hur det gick och han berätta att allt var bra! Sedan kommer jag ut och då kommer den där sköterskan som sa att jag fått missfall ut och jag ville bara slå till henne på käften! Hon såg ut som en fågelholk när vi sa att allt var bra! Hur f*n kan man säg att nån fått missfall utan att undersöka det? När vi kom hem bröt jag ihop och låg bara och grät. Även om allt var bra så var jag jätte orolig för tt det ska hända igen. Jag var orolig ända fram till v 19 då vi gjorde rutin ultraljudet.

Vi kom till ultraljudet och allt såg bra ut och vi tog inte reda på könet. Dock ville barnmorskan att en doktor skulle kolla också för min moderkaka såg lite tjock ut så vi fick en ny tid tre dagar efter. När vi kom dit igen stig de och Beata i gåtor och säger sedan att det kan tyda på att vårt barn kan ha kromosom fel som gör att moderkakan ser ut som den gör. Vi fick alternativ att köra på som det är eller göra fostervattenprov prov. Vi ville veta så vi fick ny tid. Fostervattenprovet va det värsta jag gjort, min sambo sa att det var häftigt att se men jag visste inte hur jag skulle andas. En lång nål rakt ner i magen är inte roligt för den som ska ha den i magen! Efter det var det bara en lång vecka för att få reda på svaret. Jag hade på mobilen på jobbet för de skulle ringa om det var något fel och skicka brev om det var bra. När brevet låg på golvet så fatta jag att det var bra! Så himla lycklig. Min bebis kommer va som alla andra bebisar! Vår barnmorska sa att de nu hade på papper vilket kön bebisen har och sa att vi skulle höra av oss om vi ville veta. Vi hade bestämt oss innan för att vi inte ville veta, men eftersom det hade varit så jobbigt några gånger så kände vi att vi ändå ville veta. Så jag ringde henne och fick veta att vi skulle få en liten flicka!

Tiden gick och magen växte. Jag fick karpaltunnelsyndrom och jag blir sjukskriven. Den 2 januari så visade det sig att jag hade högt blodtryck och protein i urinen. Fler prover togs och jag skulle va hemma och ta det lugnt. Dagen efter sitter jag i soffan hemma och jag är då i v 32+3. Helt plötligt känner jag att det börjar rinna och tror att vattnet gått. Men när jag ställer mig upp ser jag hur set forsar blod ner för mina ben och ner på golvet. Jag springer och sätter mig på toaletten och inser att mobilen ligger i köket. Jag får åka "skridskor" över set blodiga golvet och höll på att ramla omkull flera gånger. Tar mig sedan till toan igen och ringer min sambo som är påväg från jobbet hem och han får ännu mer bråttom. Sedan ringer jag efter ambulans men jag har inget ont och huvudet är helt klart. Innan blödningen kom så kände jag hennes sparkar så jag va inte allt för orolig. Men självklart kände jag att det var riktigt illa och att det inte kan va normalt. Abulanskillen kommer in och sätter en nål i armen och de ville ha mig till sjukhus så fort som möjligt. Han va jätte snäll och bra och förklara vad som ev kommer hända på sjukhuset, så jag visste att jag inprincip kunde åka in på operation direkt och bli snittad. Vi kom in och de gjorde ultraljud och kolla hjärtslag och allt såg bra ut. Ambulanskillen sa att det låg minst 1,5 liter blod på golvet i lägenheten. Så jag började bli yr. Jag hade dagen innan på MVC 140 i blodvärde och när jag kom in hade jag ca 80. De sa att de ville att bebisen skulle ligga kvar så länge det går och det kan ta timmar till dagar innan de får plocka ut henne. Kvällen gick och jag får sammandragningar och kl 00.45 på natten kommer det en drös med människor in och säger att de måste snitta först för min skull och för att bebisen kan bli sämre. Först skulle jag få va vaken men det ändrade sig och jag fick sova. Kl 01.02 kom vår lilla flicka 7 veckor för tidigt och vägde bara 1640g och var 43 cm lång.

Fortsättning följer....

Jag ska göra en en berättelse om min graviditet fram till januari då min dotter föddes inom kort! Sedan kommer jag berätta hur vårt liv påverkats efter det fram till idag!

På den här bloggen kommer ni få följa min resa som nybliven mamma till ett prematurbarn och min resa genom ett sundare liv.