Det har snart gått en månad och när jag ställde mig på vågen visa den att jag gått ner 3kg på den tiden:) det får sakta men säkert neråt! Jag har varit onyttig i mellanår men skärpt mig också. Det får ta den tid det tar men det skulle ju va skönt om jag nått halva mitt mål, alltså 10kg- tills nyår!

I helgen var två av mina bästa kompisar här. Vi hade så roligt och trevligt och det blev en lång shoppingrunda på lördagen!

MEN det var ju svårt att hålla sig från alla godsaker! Men va fan ska man inte få njuta någon gång? Jag mår i alla fall bra i mitt psyke efteråt! En helg då och då kan le inte skada men jag behöver ju inte vräka i mig! Alltså någon gång i bland kanske är högst en gång i månaden! Vad tycker ni? Ska man få ha en unnarhelg/dag ibland?

Ursäkta min dåliga uppdatering, men det har varit lite mycket sista tiden! För 2,5 vecka sedan börja jag min resa mot kilona! På två veckor så visade vågen att jag gått ner 2,9 kilo! Jag är mer än nöjd! Vad jag har gjort är att promenera mycket och äter inte så mycket mat med snabba kolhydrater! Jag äter inprincip inget med socker i samt dragit ber på saltintag! Det går bra men vist är det knepigt att hitta på mat varje dag!

Idag startar kampen mot kilona! 20 kg minst ska jag gå ner! Jag har inte bestämt på hur lång tid, men vi har bestämt att vi i alla fall inte kommer skaffa några fler barn för ens jag har nått detta mål! Det får mig att känna mer motiverad!

Jag kunde inte tidigare drömma om att jag skulle föda mitt barn så pass mycket tidigare. På nyårsafton satt vi med några vi inte kände och sa att det är långt kvar. Det som hände var som en stor chock! Allt blod som låg på golvet spritt över lägenheten sitter fast i min näthinna och det är svårt att glömma. Men man kanske inte ska glömma? Eller ska man det?

Jag fick inte uppleva känslan av att bebisen var som en tumlare i magen eller de riktiga karatesparkarna. Jag fick aldrig packa BB väskan eller gå på föräldrautbildning på MVC. Jag fick inte gå och vänta på att jag skulle få värkar eller att vattnet skulle gå. Jag fick helt enkelt uppleva det ingen vill uppleva.

Jag har sett att fler skriver att efter man fått gjort kejsarsnitt och har fått sova så är de mer angelägna om att få barn igen, och att man då ska få va vaken eller föda vaginalt. Jag är nog en av dom! Jag vill inget hellre än att få uppleva första minutrarna med mitt barn! När jag fick Ellie så fick jag träffa henne först efter 5 timmar och då kände jag ingenting. Jag var som jag skrev i ett tidigare inlägg helt groggy och mådde skitdåligt. Vi fick aldrig ta den första "fikan" tillsammans som nyblivna föräldrar. Det glömdes bort av personalen eftersom jag mådde Så dåligt antagligen. Det är kanske ingen stor grej men eftersom inget annat va som det skulle så skulle det uppskattats om den där fikan blev av. Innan vi skulle flytta till andra sjukhuset så så fråga en sköterska om vi fick allt på brickan när vi fick den och då stod vi där som frågetecken och sa -"vilken bricka?". Vi skulle ha fått massa informationspapper och avslappningsskiva. Men det fick vi då i handen när vi skulle flytta i stället. Små saker kan betyda så mycket i sådana situationer!

Allt som har hänt har inte krämer mig så jag inte vill skaffa barn igen. Jag vill ha minst ett till. Den graviditeten kommer nog vara jobbig psykiskt men jag ska komma igenom det. Om inte annat får jag gå och prata med någon som lugnar ner mig.

Är det någon som läser detta sig känner igen sig av något jag skrivit?

Efter två veckors sjukhusvistelse åkte vi nu hem. Det blåste och snöade ute. Det var nervöst att åka hem, vi skulle klara av att sköta henne helt själva och få besök en gång i veckan av en barnsköterska som skulle väga och mäta lillan och se så sonden i näsan var som den skulle. Hände det någonting mellan det skulle vi åka in till Neonatalavdelning och få hjälp.

Hon växte som hon skulle och efter två veckor hade hon lärt sig ta flaska så sonden kunde vi ta bort äntligen. Den var bara i vägen och man var rätt för att dra ur den.

Jag hade gått ner 11kg i vikt efter graviditeten när jag kom hem. Kanske för att jag aldrig han äta och jag hade förlorat så mkt blod. Så när jag kom hem börja äta ordentligt och det blev endel fika med alla besök. Tiden gick och jag ökade i vikt, jag kände mig deppig och jag tröst åt allt möjligt. Jag har inte haft lust att träna eller försöka gå ner i vikt i huvudtaget och har nu gått upp alla 11+ 4 kg till:( det är inget jag är stolt över. Jag skäms:(

Jag har börjat hitta motivationen nu och på måndag den 11/8 så startar jag min resa med viktminskning. Mitt mål är att gå ner minst 20kg. Jag och min sambo har kommit överens om att vi inte kommer skaffa ett till barn om jag inte går ner 20kg.

Nu har ni fått en kort uppdatering över vad som har hänt! Följande inlägg kommer handla om
Min viktminskning och hur det har känts efter allt som har hänt. Detta är ett ställe där jag kan ventilera mina känslor. Hoppas ni kommer följa mig på min resa!

Vår dotter föddes natten den 4 januari och själv låg jag på uppvaket på andra sidan av sjukhuset ovetande om hon levde eller hur stor hon var. När de berättade hur liten hon var så såg jag en stor kuvös framför mig och henne liggande där med massa slangar och trådar. Men barnmorskan sa att hon andades själv och att hon är uppkopplad på EKG och har sockerdropp. Vi hade alltså fått en stark tjej. För att vara född i v 32 så var hon ganska liten, de förvänta sig att hon skulle väga 2 kg i alla fall, men vägde 400g mindre. När de rullade upp mig på Neonatalavdelningen och såg henne för första gången var det som att se en kopia av mig själv när jag var bebis fast så mycket mindre. Min sambo hade sagt hennes namn direkt när han fick se henne och när jag såg henne så sa jag att hon ser precis ut som en liten Ellie. Det va så skönt att vi var överens.

Många börjar gråta av lycka när de ser sitt barn för första gången, men jag fick inte fram en tår. Jag var groggy fortfarande av narkosen och relativt hög på morfin. Jag minns faktist inte så mycket av det första dygnet av Ellies liv. Jag sov mest och levde i någon slags chock. Jag var helt hjälplös, eftersom jag tappat endel blod så var jag helt yr och jag hade så himla ont i snittet så jag låg och tröck på den där morfinknappen mer gånger än vad jag skulle. Som tur var så dosera bara efter 6 minuter så jag kunde inte så för mycket. Min sambo brukar reta mig för det där:) Den tredje dagen släppte allt, jag grät hela dagen, om någon sa hej så grät jag. Hörde jag nån bebis i rummet intill grät så grät jag. Det var så oroligt jobbigt att inte få ha sitt barn hos sig. Jag kände mig totalt misslyckad. Efter 4 dagar så blev vi förflyttade till ett annat sjukhus men eftersom jag mådde dåligt fick jag fortfarande va inskriven på bb fast på samma sjukhus som Ellie. Det tog en vecka innan jag fick sova i samma rum som henne. Dagarna bestod i att sondmatning henne var tredje timma och mellan det skulle jag försöka få henne att ammas vilket inte var så lätt eftersom det knappt kom något. Jag skulle även pumpa ut så mkt jag kunde men det kom inte mer än 10 ml från båda brösten. Skulle också försöka sova och äta men maten glömdes oftast bort. Jag prioriterade sömnen. Man känner sig som man bor på ett fängelse. Jag mådde skit även när jag skrevs ut från bb och fick va med Ellie, blodförlusten gjorde att jag såg dåligt och att jag blev yr ofta.

Ellie mådde bra under hel sjukhustiden och gick upp i vikt som hon skulle. Hon var så himla liten, jag kunde aldrig drömma om att jag skulle sitta med en bebis i famnen som vägde lite mindres än 2 mjölkpaket. Efter 2 veckors sjukhusvistelse så var det sedan dags att åka hem. Hon sondmatades fortfarande och vi var insatta på hemsjukvård.

Fortsättning följer...

Den 23 juni 2013 var en dag som förändrade vårar liv, jag var gravid. Vi stod bara och titta på varandra och vi blev naturligtvis glada. Men vi hade varit tillsammans bara i 1 år och 2 månader. Vi undrade hur våra familjer skulle ta det. Men vi ville det här så vi bestämde oss för att vi kör! Fram till v 12 så mådde jag hur bra som helst.

Jag mådde inte illa men var trött som är fullt normalt. När jag var i vecka 12 börja jag jobba efter semestern och jag berätta för mina arbetskamrater. På fredagen den veckan så åkte vi på utflykt till ett aktivitetshus med de få barn som var på förskolan första veckan. Får plötsligt ont i magen och går på toaletten och inser att jag blöder och det kommer mycket. Jag insåg att jag måste fått missfall och får åka till gynakuten. Vi var helt förstörda och de fick göra ett vaginalt ultraljud och se vad som hänt. När jag ligger där hör jag bara att det ekar i huvudet -tyvärr det blev ett missfall" men helt plötsligt säger doktorn -"det här var en pigg krabat". Jag blev helt choklad och min sambo visste inte vart han skulle ta vägen. Vi fick åka hem och blödningen sluta efter två dagar helt. Veckan efter så sitter jag i soffan och känner att det börjar rinna igen och jag får en ganska lyftkorg blödning igen och vi får åka till gynakuten igen. Sköterskan som skrev in oss sa -"detta är ett missfall och vi kommer vänta med att undersöka dig så allt får komma ut så du slipper va hemma". Hela mitt liv rasa ihop och vi mådde dåligt båda två, sköterskorna var jätte gulliga och titta till mig för jag hade kramper i magen och var allmänt ledsen. När vi kom in till läkaren så var det samma visa som förra gången förutom att jag visste eftersom sköterskan sa att det var missfall. Men när jag ligger där blev det som en repris, -"åh här sprattlar det runt och hjärtat slår". Glädjen som gick genom kroppen går inte att beskriva! När min sambo går ut så fråga de andra sköterskorna hur det gick och han berätta att allt var bra! Sedan kommer jag ut och då kommer den där sköterskan som sa att jag fått missfall ut och jag ville bara slå till henne på käften! Hon såg ut som en fågelholk när vi sa att allt var bra! Hur f*n kan man säg att nån fått missfall utan att undersöka det? När vi kom hem bröt jag ihop och låg bara och grät. Även om allt var bra så var jag jätte orolig för tt det ska hända igen. Jag var orolig ända fram till v 19 då vi gjorde rutin ultraljudet.

Vi kom till ultraljudet och allt såg bra ut och vi tog inte reda på könet. Dock ville barnmorskan att en doktor skulle kolla också för min moderkaka såg lite tjock ut så vi fick en ny tid tre dagar efter. När vi kom dit igen stig de och Beata i gåtor och säger sedan att det kan tyda på att vårt barn kan ha kromosom fel som gör att moderkakan ser ut som den gör. Vi fick alternativ att köra på som det är eller göra fostervattenprov prov. Vi ville veta så vi fick ny tid. Fostervattenprovet va det värsta jag gjort, min sambo sa att det var häftigt att se men jag visste inte hur jag skulle andas. En lång nål rakt ner i magen är inte roligt för den som ska ha den i magen! Efter det var det bara en lång vecka för att få reda på svaret. Jag hade på mobilen på jobbet för de skulle ringa om det var något fel och skicka brev om det var bra. När brevet låg på golvet så fatta jag att det var bra! Så himla lycklig. Min bebis kommer va som alla andra bebisar! Vår barnmorska sa att de nu hade på papper vilket kön bebisen har och sa att vi skulle höra av oss om vi ville veta. Vi hade bestämt oss innan för att vi inte ville veta, men eftersom det hade varit så jobbigt några gånger så kände vi att vi ändå ville veta. Så jag ringde henne och fick veta att vi skulle få en liten flicka!

Tiden gick och magen växte. Jag fick karpaltunnelsyndrom och jag blir sjukskriven. Den 2 januari så visade det sig att jag hade högt blodtryck och protein i urinen. Fler prover togs och jag skulle va hemma och ta det lugnt. Dagen efter sitter jag i soffan hemma och jag är då i v 32+3. Helt plötligt känner jag att det börjar rinna och tror att vattnet gått. Men när jag ställer mig upp ser jag hur set forsar blod ner för mina ben och ner på golvet. Jag springer och sätter mig på toaletten och inser att mobilen ligger i köket. Jag får åka "skridskor" över set blodiga golvet och höll på att ramla omkull flera gånger. Tar mig sedan till toan igen och ringer min sambo som är påväg från jobbet hem och han får ännu mer bråttom. Sedan ringer jag efter ambulans men jag har inget ont och huvudet är helt klart. Innan blödningen kom så kände jag hennes sparkar så jag va inte allt för orolig. Men självklart kände jag att det var riktigt illa och att det inte kan va normalt. Abulanskillen kommer in och sätter en nål i armen och de ville ha mig till sjukhus så fort som möjligt. Han va jätte snäll och bra och förklara vad som ev kommer hända på sjukhuset, så jag visste att jag inprincip kunde åka in på operation direkt och bli snittad. Vi kom in och de gjorde ultraljud och kolla hjärtslag och allt såg bra ut. Ambulanskillen sa att det låg minst 1,5 liter blod på golvet i lägenheten. Så jag började bli yr. Jag hade dagen innan på MVC 140 i blodvärde och när jag kom in hade jag ca 80. De sa att de ville att bebisen skulle ligga kvar så länge det går och det kan ta timmar till dagar innan de får plocka ut henne. Kvällen gick och jag får sammandragningar och kl 00.45 på natten kommer det en drös med människor in och säger att de måste snitta först för min skull och för att bebisen kan bli sämre. Först skulle jag få va vaken men det ändrade sig och jag fick sova. Kl 01.02 kom vår lilla flicka 7 veckor för tidigt och vägde bara 1640g och var 43 cm lång.

Fortsättning följer....