Vår dotter föddes natten den 4 januari och själv låg jag på uppvaket på andra sidan av sjukhuset ovetande om hon levde eller hur stor hon var. När de berättade hur liten hon var så såg jag en stor kuvös framför mig och henne liggande där med massa slangar och trådar. Men barnmorskan sa att hon andades själv och att hon är uppkopplad på EKG och har sockerdropp. Vi hade alltså fått en stark tjej. För att vara född i v 32 så var hon ganska liten, de förvänta sig att hon skulle väga 2 kg i alla fall, men vägde 400g mindre. När de rullade upp mig på Neonatalavdelningen och såg henne för första gången var det som att se en kopia av mig själv när jag var bebis fast så mycket mindre. Min sambo hade sagt hennes namn direkt när han fick se henne och när jag såg henne så sa jag att hon ser precis ut som en liten Ellie. Det va så skönt att vi var överens.

Många börjar gråta av lycka när de ser sitt barn för första gången, men jag fick inte fram en tår. Jag var groggy fortfarande av narkosen och relativt hög på morfin. Jag minns faktist inte så mycket av det första dygnet av Ellies liv. Jag sov mest och levde i någon slags chock. Jag var helt hjälplös, eftersom jag tappat endel blod så var jag helt yr och jag hade så himla ont i snittet så jag låg och tröck på den där morfinknappen mer gånger än vad jag skulle. Som tur var så dosera bara efter 6 minuter så jag kunde inte så för mycket. Min sambo brukar reta mig för det där:) Den tredje dagen släppte allt, jag grät hela dagen, om någon sa hej så grät jag. Hörde jag nån bebis i rummet intill grät så grät jag. Det var så oroligt jobbigt att inte få ha sitt barn hos sig. Jag kände mig totalt misslyckad. Efter 4 dagar så blev vi förflyttade till ett annat sjukhus men eftersom jag mådde dåligt fick jag fortfarande va inskriven på bb fast på samma sjukhus som Ellie. Det tog en vecka innan jag fick sova i samma rum som henne. Dagarna bestod i att sondmatning henne var tredje timma och mellan det skulle jag försöka få henne att ammas vilket inte var så lätt eftersom det knappt kom något. Jag skulle även pumpa ut så mkt jag kunde men det kom inte mer än 10 ml från båda brösten. Skulle också försöka sova och äta men maten glömdes oftast bort. Jag prioriterade sömnen. Man känner sig som man bor på ett fängelse. Jag mådde skit även när jag skrevs ut från bb och fick va med Ellie, blodförlusten gjorde att jag såg dåligt och att jag blev yr ofta.

Ellie mådde bra under hel sjukhustiden och gick upp i vikt som hon skulle. Hon var så himla liten, jag kunde aldrig drömma om att jag skulle sitta med en bebis i famnen som vägde lite mindres än 2 mjölkpaket. Efter 2 veckors sjukhusvistelse så var det sedan dags att åka hem. Hon sondmatades fortfarande och vi var insatta på hemsjukvård.

Fortsättning följer...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har snart gått en månad och när jag ställde mig på vågen visa den att jag gått ner 3kg på den tiden:) det får sakta men säkert neråt! Jag har varit onyttig i mellanår men skärpt mig också. Det får ta den tid det tar men det skulle ju va skönt om ...

I helgen var två av mina bästa kompisar här. Vi hade så roligt och trevligt och det blev en lång shoppingrunda på lördagen! MEN det var ju svårt att hålla sig från alla godsaker! Men va fan ska man inte få njuta någon gång? Jag mår i alla fall br...

Ursäkta min dåliga uppdatering, men det har varit lite mycket sista tiden! För 2,5 vecka sedan börja jag min resa mot kilona! På två veckor så visade vågen att jag gått ner 2,9 kilo! Jag är mer än nöjd! Vad jag har gjort är att promenera mycket och ä...

Idag startar kampen mot kilona! 20 kg minst ska jag gå ner! Jag har inte bestämt på hur lång tid, men vi har bestämt att vi i alla fall inte kommer skaffa några fler barn för ens jag har nått detta mål! Det får mig att känna mer motiverad! ...

Jag kunde inte tidigare drömma om att jag skulle föda mitt barn så pass mycket tidigare. På nyårsafton satt vi med några vi inte kände och sa att det är långt kvar. Det som hände var som en stor chock! Allt blod som låg på golvet spritt över lägenhet...